Månadens hund

Jaktjournalen 2010-05-18

Mats Björn lever för hundarna

2010-05-18

På ena berget klingar ett ekande ståndskall och på det andra hörs ett gällare drevskall. I dalgången mitt emellan sitter Mats Björn och lyssnar. Han vet vad som krävs för att hundarna ska bli bra. De måste få jaga så mycket de klarar av. Detta har resulterat i att fyra nordiska jaktchampions nu finns på gården.

Septembermorgonen i norra Värmland är kylig. Det är den första egentliga höstmorgonen förklarar Mats Björn när vi står i köket och kokar kaffet som ska med till skogen.

– Hela förra veckan var det på tok för varmt. Långt över tio grader redan vid sextiden på morgonen. Det är inget bra jaktväder. Nu börjar det bli bättre, men det är konstigt för harjakten blir bara sämre och sämre de nästkommande fyra veckorna. Sedan vänder det och det blir kanondrev. Jag har funderat på varför det är så, men vet inte riktigt vad det beror på, säger han medan kaffebryggaren puttrar i bakgrunden.
Mats Björn bor idylliskt precis intill Hänsjön strax norr om Torsby.

Efter ett sök på närmare en kvart vänder Klövkampens Era tillbaka till Mats för att hälsa på, men
bara för ett ögonblick. Sedan bär det av på nytt in i skogen.

Utpräglad hundkarl
Jaktmarkerna, det vill säga cirka 3 000 hektar skog, ligger bara ett stenkast från huset. Det är kuperad terräng, med blandad ung- och gammelskog med många hyggen i olika tillväxtstadier insprängda.
I snart 20 år har Mats haft jakthundar. I början av 90-talet stod det klart att hamiltonstövare och jämtar var Mats favoriter. Men det är faktiskt bara nu under de senaste fem åren som hundarna och löshundsjakten blivit livsviktig för Mats.
– Jag är gift med mina hundar och skogen. Nu under säsongen spen­derar jag sex dagar i veckan i skogen. Jag ser ju hur bra mina hundar mår när de får vara ute och jaga.
Vi kör upp till skogen med hamiltontiken Tilda och jämthunden Nelly (Klövkampens Era). Båda är rutinerade jakthundar på sju res­pek­tive fem år. Planen är att först släppa Tilda. När hon finner harslag låter vi henne jobba på det samtidigt som vi släpper Nelly längre upp i skogen.

 

 

En sann hundentusiast blickar ut över nejderna i sällskap av sina fyra trogna jaktkamrater.

Jaktlust krävs
Det är så här Mats jobbar med sina hundar. Han tar ut dem till skogen och släpper dem, så får de jobba bäst de vill. Enligt honom är det först när hunden får arbeta i lugn och ro som den får tid att utveckla sin potential. En hund som avbryter jakten för tidigt och vänder tillbaka till honom saknar den där extra jaktlusten som Mats anser viktigast.
– Jaktlusten är A och O. Finns det ingen jaktlust blir det sällan en bra jakthund, säger han.
Tilda släpps och börjar genast markera på traktorvägen. Där är det fuktigt av dagg, men bara någon meter in i skogen är det torrt. Tilda har koll på var Mats är och tar någon lov förbi honom och fortsätter sedan sitt slagarbete. Hon jobbar tyst och notoriskt, långsamt betar hon av kvadratmeter för kvadratmeter. När hon börjar röra sig upp­åt åsen bestämmer sig Mats för att det är dags att lämna henne en stund.
– Hon ger sig inte i första taget så vi kan komma tillbaka om ett par timmar och se hur det går.
Med hjälp av sin mobiltelefon kan Mats hela tiden både få gps-markeringar och dessutom ringa upp hunden för att höra om hon driver.

 

 

 

Det luktar älg! Klövkampens Era har fått vittring och näsan går i
backen. Kon och kalven är inte långt borta.

Nelly ut på sök
Vinden är nordlig vilket passar Mats bra när Nelly ska släppas. Hon jobbar lugnt och svansar lite alldeles intill oss innan hon ger sig ut på den första sökturen. Vi rör oss längs en hyggeskant som Nelly rundar i jakt på spår eller vind från älg. Efter en kvart är hon tillbaka. Vi rör oss längre in på marken och Nelly för­svinner åter ut på en söktur. Denna gång dröjer det inte länge förrän vi kan höra hennes intensiva stånd­skall.
Mats plockar fram matpacken och kaffetermosen och sätter sig till rätta. Det är ingen idé att försöka smyga sig in på ett stånd direkt.
– Efter ett par timmar brukar älgarna ha lugnat ner sig och då är det mycket enklare att komma intill, säger han.
För Mats är inte jakt med bössa viktigt. Det som däremot är viktigt och som han inte tummar en millimeter på, är att låta alla hundarna jaga ordentligt.

 

 

30-06:an är laddad och osäkrad. Älgarna står bara ett tjugotal meter bort, men de syns fortfarande inte. Jämthunds skall är intensivt och vi ser grenarna vaja
i hyggeskanten.

Provar gränser
– Det finns en gräns för hur mycket en hund kan jaga innan den tar slut både psykiskt och fysiskt. Ligger man strax under den gränsen får hunden jobba som bäst och då får man också duktiga hundar.
Men allt hänger naturligtvis inte på antal dagar i skogen. Lika viktigt är hundens stamtavla. Mats har nog­grant studerat sina hundars stamtavla innan han köpt dem. Han har själv bara tikar. De är enligt honom mjukare och det är dessutom mer behändigt att ha hundar av samma kön när man har så många som Mats har.
Hemma går de lösa på tomten. Det finns inga staket. Han har visserligen hundgårdar som används, men en stor del av tiden när de inte är i skogen och jagar är de ändå lösa.
– En av de absolut viktigaste delarna i hundägarskapet är att få hunden att tycka att du är bäst. Du ska vara bättre än allt annat. Det strävar jag efter. Det tror jag också är anledningen till att de inte sticker i väg till skogen bara för att jag släpper ut dem. De vet när det är dags för jakt.

 

 

Älgflugorna är ett stort gissel

Ko och kalv
Nellys skall har tystnat för att åter sätta i gång någon kilometer längre bort.
Mats börjar ansmygningen. Han brukar ha filmkamera med sig, men i dag hänger studsaren på axeln. Vi kommer fram till ett litet hygge och hunden står med älgen bara ett hundra tal meter nedanför hygget innanför skogsbrynet.
Mats kryper ljudlöst ut till en liten avsats och vi skymtar två älg­kroppar mellan grenarna. Det är ko och kalv men något läge för skott infinner sig inte. Älgarna rör sig efter ett tag lite längre in i skogen och vi avancerar. Nelly syns mellan stammarna i den gallrade ungskogen. Det är näst intill omöjligt att se djuren och att få rent skottfält går inte. Mats lyckas komma så nära som 15 meter innan älgarna blir oroliga och drar i väg. Det är bara att invänta nästa anhalt på ståndet.
Det bär undan långt, men efter sex kilometer saktar älgarna åter in. Vi följer efter.
– Här kan man se den praktiska nyttan av att ha hundar som inte ger sig när älgar drar i väg, säger Mats.

Tar kontakt
En i princip oforcerbar vägg av ung­skog och torra grenar möter oss när vi närmar oss ståndet men vi lyckas ändå smyga fram och kon exponerar sig i liten lucka mellan grenarna. Mats höjer inte bössan, för det är bara kalven som är lovlig. Vi kan bara njuta av ståndskallet. Nelly tar emellanåt en tur fram till husse in­nan hon vänder tillbaka till älgarna, som efter en halvtimme åter får nog av att stå still och travar i väg.
– Det är detta som är livet. När jag vet att hunden är lycklig blir jag lycklig, säger Mats medan leendet breder ut sig.
Vi tar oss tillbaka till bilen. Tilda har väckt på haren i åtta timmar utan resultat, nu är hon färdig och kommer längsmed vägen.

 

 

När ståndskallet stannar för sista gången får vi slutligen en ordentlig skymt av kon när hon kommer smygande i gammelskogen. Hon rör sig sakta och observerar
skytten som har bössan på ryggen och bara njuter av gångståndet.

Svett och älgflugor
Vi står på Hänsjöns sida marken. Här börjar älgjakten först i oktober, så när Mats ser Nelly komma med älgarna på pejlen skrattar han bara. Som på beställning väljer kon och kalven att stanna i gammel­sko­gen på gränsen mot ett tätt skogs­parti. Kon går sakta upp mot oss. Hon inspekterar de som förföljt henne och kalven hela dagen och viker sedan av ner i slänten, över en bäck och bort igenom skogen med kalven på släp. Nelly kommer bara några minuter efter att älgarna har försvunnit. Som på beställning dyker hon upp vid bilen samtidigt som oss.
Svettig och med älgflugor krypande innanför skjortan kan Mats konkludera att dagen blivit som han velat, nästan i alla fall.
– Det viktigaste är inte skottet. Det är antalet timmar i skogen. Det är det som skapar duktiga hundar.

Mats nordiska
jaktchampions:

Jämthund
Klövkampens Era (S16609/2004)
Hänsjöns Azzie (S17419/2006)

Hamiltonstövare
Skånemarkens Tilda (S35547/2002)
Hänsjöns Bizzie (S48251/2006)
Text och foto: Per Jonsson

Jakt & Vapen nummer # 2005

REKORDUNGA JAKTSJÄRNOR

Klövkampens Era är jämthundstiken som klarade tre jaktprovsettor före ett års ålder. Det innebär rekordtidig jakt. Även en kullsyster har klarat två jaktprovsettor. Det här är också en historia om hur svårt det är att välja valp och om hur olycka kan vändas till framgång.
Text: Kent Hansson

Mats Björn i Torsby hade länge sökt efter en som han tyckte intressant
parning och fann den i Västerbotten hos PerErik Persson som har Klövkampens
Kennel.
Mats fick välja tik som nummer tre och tyckte det var perfekt. Han åkte upp till Vilhelmina från Torsby, en nätt liten tripp
på l50mil tur&retur. På kvällen när Mats nått fram så togs valparna in i köket och
därefter så skulle valpen väljas.
En av valparna kom ideligen
fram till honom. Det var en tik som var mörk och ganska livlig.
Mats vill ha en mörk och lugn valp, men kunde inte motstå den här valpens charm.
Vid hemkomsten till Torsby var allting bra. Men efter tre veckor slog olyckan till. Valpen dödades av en motorcyklist som skulle ut och provköra sin nyservade cykel efter bygatan där Mats bor.

RINGDE DIREKT
När olyckan var skedd spilldes ingen tid. Mats ringde Per-Erik och fick då veta att det fanns en tikvalp kvar. Tiken som var kvar hade ingen valt mycket på grund av färgen.
Den var väldigt ljus och grå. ”Jag tar den ändå” resonerade Mats för sig själv och kom överränns med Per-Erik att mötas i Östersund. Båda två tyckte att den grå tiken hade ett lugnare sätt men skulle nog bli grådaskig i färgerna. De hade både rätt och fel. Tiken är fortfarande väldigt lugn. Däremot är hon inte alls grådaskig i färgerna utan mörk!. Där ser man vad lätt det är att välja valp!
Den valp som Mats fick var döpt till S166091/2004 Klövkampens Era.

FORSTA ÄLGKONTAKTEN
När Mats skulle på dressyrkurs med sin stövare fick Era följa med och där var en hage med
både kor och getter. Mats gick dit med tiken för att se hur hon reagerade och han
blev positivt överraskad. Era gick in i hagen men på behörigt avstånd. Så började hon skälla.
Det var den första kontakten med större djur. Mats gick mycket i skogen med tiken för att få den skogsvan och när Era var fyra månader så var de ute på en av sina sedvanliga skogspromenader. Tiken stannade framför honom och då fick Mats se en älgko strax intill.
Kon gick ned på en myr och Era följde efter på behörigt avstånd ca:50-60m men sa inget.
Då kon blev varse att människor var i närheten drog hon sin väg med Era hack i häl.
Mats stod kvar och tyckte efter 15 minuter att han hörde hundskall i en dalsänka 400-500 meter bort men tänkte ”det kan ju aldrig vara lilltiken”.
Men då bedrog han sig. Era stod och skällde ståndskall och hann då skälla en bra stund innan Mats var där och stötte. Han tänkte att då släpper hon väl på o en gang.

ÄLGJAKTSDEBUTEN
Men det gick 20-minuter innan det prasslade i lingonriset och tiken var tillbaka.
Mats tyckte att det såg ut som hon aldrig gjort annat och hon var inte ens så speciellt glad att återfinna husse där mitt i skogen. När augusti kom så började Mats att träna Era inför älgjaktsdebuten. För som han säger ”hon var färdig att jagas med”. Han rekommenderar
inte normalt att jaga med så unga hundar, men som sagt den här tiken skiljer sig nog från det ”normala”. När Era släpptes i augusti så skällde hon älg bra flera gånger om än inte så länge men hon hade ett förföljande som var mycket bra. Jakten böljade i oktober och Era släpptes på praktisk jakt redan från början. Första älgen som blev skjuten sköts av en passkytt efter bara några skall från Era. Tiken var då nio månader. Då älgen skjutits så stannade Era en bit därifrån och gick inte fram till älgen förrän husse kom dit.
Samma sak skedde några dagar senare. Era gick inte fram då heller förrän Mats kom dit.
Efter en vecka gick Mats med Era igen och då blev det ståndskall och han fick skjuta två kalvar för henne efter 1timme och 15 minuters ståndskall. Han jagade ganska mycket
med tiken och var väldigt nöjd med henne, så i slutet på november så anmälde Mats på tre jaktprov.

INTENSIV AVSLUTNING
Första jaktprovet blev succe direkt en l:a med 76 poäng. Provet gicks mellan jul och nyår.
Den fasta ståndskallstiden på det provet var 240 minuter. Del är smått fantastiskt för en
jämthundstik på 11 månader. En liten plump i protokollet var prov nummer två då Era fick
upp en älg nästan omgående som skenade i väg. Men Era gjorde allt vad som stod i hennes
makt och provade verkligen att få stopp på älgen. Hon kom tillbaka efer en timme.
Det blev ingen mer älgkontakt under återstoden av dagen. Då Mats inte fick gå fler än tre
prov i Bergslagen så anmälde han ett prov i Dalamas Älghundsklubb för att få klar henne
som jaktchampion. Det verkar kanske lite självsäkert men Mats var klar över att han hade en riktigt bra älghund.. Prov nummer tre gicks den 10 januari , alltså en måndag.
Det gick jättebra och vid dagens slut hade Era kämpat. åt sig 82,5 poäng. I väntan på att få gå det sista provet så tänkte Mats att jag jagar väl tiIls jag hör något ifrån domaren.
Så den l2 januari så jagade han och fick efer ett ståndskall på två och en halv timme skjuta
två kalvar. Era var inte nöjd med det utan fortsatte utav bara farten en stund till med kon.
På kvällen ringde jaktprovsdomaren och frågade trots kort varsel om Mats ville gå ett jaktprov under torsdagen den 13 januari. Han tänkte både en och två gånger innan han gick med på att prova.
Provet gicks dagen innan Era fyllt ett år och ingen har väl gett sig själv en bättre födelsedags
present. Presenten var en etta på jaktprov med 88.5 poängl! Veckan efter Eras ettårs dag
gicks även älgspårprovet som behövs för att kunna titulera sig som SJ(lö)CH. Det är väl överflödigt att tala om att även det provet klarade hon med bravur.

KULLSYSTER I SAMMA KLASS
Det som glömts bort i all jaktiver är att tala om att Era har på utställning ett 1: a pris och Hederspris på utställning i juniorklass. Att det här är en tik som är snygg dessutom är väl inte helt fel. Det kanske är som det gamla ordspråket ”Det finns inget ont som inte har något gott med sig”.
Det som gör hela den här historien ännu mer otrolig är, en kullsyster och en kille på 18-år.
Mats brorson, Johan valde också en valp från Klövkampens Kennel.
Det var egentligen han som hade tagit kontakt med Per-Erik via e-mail och ställt sig i kö på
tikvalpar för både sig själv och sin farbror.
Johan hade läst på Internet att Per-Erik gjort en parning där hundar från Brushöjdens kennel
förekom, och just dessa linjer intresserade Johan.
Det blev så att tiken köptes och därmed hade han skaffat sig sin första hund.
Tiken som är döpt till Klövkampens Eja kallar han själv för Tindra, ett namn som förpliktar i
Klövkampens kretsar. Klövkampens Tindra är Per-Eriks kanske bästa avelstik hittills.
Johan berättar att Tindra varit väldigt lik sin kullsyster på alla sätt och vis.
Dom började lika tidigt att jaga och båda tikarna har ett otroligt lugn.
Johan går på Naturbruksgymnasiet, och när han köpte Tindra så hade han inget körkort.
Därför fick tiken åka buss med Johan till skolan där hon ibland fick vara med på lektionerna och ibland stå i den hundgård som finns där.
Johan säger att han jagade lite mer för sig själv än Mats gjorde. När även Johans tik kom igång på riktigt i november så var det Mats som peppade honom till att anmäla på två jaktprov som förvaltades på bästa sätt. Två dagar efter ettårs dagen gick Johan sin och Tindras första jaktprov som blev en fullträff på 82,Spoäng.
Fem dagar senare gicks ytterligare ett första pris på 78,S poäng!
Den här tiken har liksom sin kullsyster ett första pris på utställning.
Det kan inte vara många om ens några jämthundstikar som så unga gått så bra.
Det är bara att lyfta på jägarhatten och gratulera alla in blandade.

Jakt & Vapen nummer 4 2007

EN SAGA SOM FORTSÄTTER

Mats Björn jämthundstik Klövkampens Era uppvisade rekordtidig jakt. Nu fortsätter framgångarna. Och hennes första valpar visar på resultat i samma imponerande stil.

Text: Kent Hansson

Det var en gång, som alla sagor börjar. För visst liknar det en saga, berättelsen om Mats Björns hundar.
Jag har skrivit en gång förut om Klövkampens Era, tiken som ingen
ville ha till en början men som alla skulle vilja ha nu.
Jag börjar med en återblick: Mats Björn ville köpa sig en valp
och med sin brorsons hjälp fick han kontakt med Per-Erik Person i
Vilhelmina som där har en kennel som heter Klövkampens.
Det är en kennel som är vida känd i älghundskretsar för att ha
lyckats med att föda upp väldigt bra älghundar sedan slutet på 80talet.
Mats och hans brorson Johan föll för en kull efter Klövkampen Inka och Mjälabackens Troll för att i den kombinationen fanns det hundar som Mats gärna ville ha i sin hund.
De båda åkte upp till Vilhelmina och valde valp, for sedan hem
och alla tyckte det var frid och fröjd ,men.
Efter en kort tid så förolyckades Mats valp.
Tiken sprang ut på en inte alltför trafikerad väg och blev överkörd
av en motorcykel och dog sedan.
Då ringde Mats till Per-Erik och fick veta att det fanns en tikvalp
kvar som ingen hade valt för att den hade inga tecken och ingen
lade egentligen märke till henne.
Utan vidare funderingar så möttes de båda i Östersund (halva vägen var) för att den ”fula ankungen” skulle få ett nytt hem.

REKORDTIDIG JAKT
Från att ha varit en ”ful ankunge” så utvecklades Klövkampens Era(som tiken heter) till en svan med rekordhastighet.
Era började att jaga väldigt tidigt och med Mats som husse – för mycket beror på honom det är jag övertygad om – så tog tiken sina jaktprovs ettor i snabb takt och hade vid sin 1-års dag redan tre ettor.
Nu när det finns mer och mer björn skall även inflikas att hon skällt björn flera gånger, den första vid bara 8 månaders ålder.
Men där slutar inte den här historien, sedan hon friröntgats och varit på utställning efter 15
månaders ålder så var hon klar Sj(Jö)ch.
Många hade nöjt sig där, men inte vår vän Mats Björn.
Han for till Norge för att starta tiken där på det tvådagars prov om krävs för att bli Nj(Jö)ch .
Det var i november som hon gick proven i Norge som resulterade i ett andra pris på 72 poäng den första dagen.
Man slår ihop två dagars resultat och tillsammans måste deöverstiga 150 poäng för att klara ett första pris.
Och hon klarade hon det genom att gå en bra etta andra dagen, så då var hon svensk och norsk JCH vi 20 månaders ålder.
LYCKAD PARNING
Mats funderade på att ta en valpkull på henne och föll lite för en hund som också hade börjat att jaga väldigt tidigt och var även han trots sin låga ålder Sj(Jö)ch .
Hanen som heter Sörombäckens Brasse blev till slut utvald och allt fungerande, parningen
blev gjord och det blev sammanlagt 11 valpar och två av dessa åkte till vårt östra grannland Finland.
Mats tog kvar en tikvalp efter Era:s första kull och visst känner man igen utvecklingen eller vad säger ni.
Hänsjöns Assi heter den ungtik som han tog kvar och det är väl också något som han inte ångrar.
Assi som föddes i slutet av januari 2006 har nu under januari månad 2007 gått den sista ettan på jakt prov.
Hon är friröntgad och skall nu ställas ut efter det att hon blivit 15 månader för att även hon skall kunna tituleras Sj(lö)ch, imponerande eller…..
En av de som köpt en valp av Mats var en man som i Finland är en välkänd hundmänniska som heter Ilmo Juntunen, hans hund heter Hänsjöns Arcus och har även han gått ett första pris på jaktprov i Finland på ganska höga poäng.
Tidigast i kullen var ändå den andra valpen som gick till Finland som gick sin första jaktprovs etta vid 9-månaders ålder och blir Finjch när den blivit 15månader och blivit utställd ytterligare en gång.
Dcn valpen som heter Hänsjöns Arro är redan som sin syster Azzi röntgad med A-höft.

IMPONERANDE KULL
Det är även en hund till här i Sverige som gån till l :pris på jaktprov och den hunden heter Hänsjöns Argo och ägs av Bengt Eriksson i Nyhem som ligger utanför Bräcke i Jämtland.
När reglerna säger att man inte får anmäla sin hund på jaktprov i Jämtland efter den 15/11 så kunde Bengt med hjälp av Mats gå sitt prov nere i Torsby trakten i mitten av januari.
Han gick två prov på tre dagar och fick en I:a och en O:a så resultatet från Eras kull när valparna är 12 månader är alltså 2 valpar som har första pris, två som är så gått som Jch. En i Sverige och en i Finland, alltså 4/11 meriterade det första året.
Jag vill sedan tala om att Era har under sitt tredje levnads år även hunnit med att vinna Svenska Jämthundsklubbens rasmäslerskap där det bara var Jch som fick starta.
Det var jämthundar som kom både från Norge ,Sverige och Finland som fick se sig besegrade när dagen var slut.
Att hon vann på ett andra pris gör inte saken sämre då det inte alls lyckades för de andra i trakter där älgarna stod som på nålar för att det var kända ”vargmarker”.

VINNARE I FINLAND
För att göra det komplett så åkte Mats till Finland för att göra sin tik som alla nu känner som Klövkampens Era men som Mats själv kallar för Nelly även Finjch.
Den första gången som han provade lyckades det inte men Mats är inte en man som ger sig så lätt, han anmälde tiken en gång till och den här gången så lyckades det bättre kan man säga en fullträff på över 90 poäng och blev total vinnare av ett utlyst prov i Finland där
del var totalt mellan 1O-15 hundar som deltog.
Det innebar att Nelly kunde vid ej fyllda 3 år titulera sig NordJch.
Mats planerar för en ytterligare kull nu under 2007 och lär inte ha några problem att sälja valparna när man ser dessa resultat, men det blir nog lite svårt att överträffa den första kullen.
Jag tror att mycket beror på arv från både Mor och Far men inte allt, det är nog ganska mycket som beror på vart hunden hamnar, Jag tycker att den saken är ganska tydlig då det finns ytterligare en hund hemma hos Mats Björn som kan titulera sig Nord Jch nämligen
en Hamilton stövartik vid namn Skånmarkens Tilda.
Den tiken gick ett stort prov i Norge då endast ”årets bästa hund” var bättre än henne.
Så att tro att allt beror på arvet går nog inte att säga.
I de här fallen som jag berättat om är nog dess ägare Mats Björn en väldigt stor
faktor eller hur.